Feliciaftw ♥

Jag orkar seriöst inte mer.
Var jag än är så finns det någon som ska betee sig som en jävla fitta emot mig och hata mig. Hemma, i skolan, på bussen och efter skolan. Exakt överallt. Ja, jag är ful, fet, äcklig och allt vad ni säger. Men även om jag inte bryr mig om vad ni tycker så känns det som fan och sårar mig lite. Tillslut är det så mycket så att jag inte verkligen orkar mer. Det är så sjukt mycket på gång och det är alldeles mer än vad jag klarar av.

Vännerna? Jag ha en fel få människor som jag verkligen litar på. Personerna vet själva villka dem är, så inga namn behöver uppges. Men resten av alla ''bästa vänner'' är så sjukt falska så det inte är sant. Visst, jag är med dem och sånt och dem är jättesnälla när man är med dem. Men när det väl gäller och man mår sjukt dåligt så vänder dem ryggen åt en och skrattar åt saker som man mår dåligt av. Alla kan inte ha ett perfekt liv, ellerhur? Jag vill bara säga en sak till mina bästa vänner: Det finns inga bättre än er. Jag älskar er.

Hemma? Ush, inget kan bli värre. Hårda ord hit och dit, nedtryckningar. Ja, styvmamma. Jag är en katastrof och borde sättas in på psyket? eller, är det inte så du säger till mig då och då? och ja mamma, jag är en hemsk dotter och en idiot. Jag är dum i huvudet och en jävla fjortis. Enligt dig så borde detta stämma? och pappa, låtsas inte som att du bryr dig om mig, för det gör du verkligen inte. Det finns bara fyra saker i ditt huvud. Motorcyklen, carolina, santino och jobb. Låt inte mig förstöra.



Skolan. Jävla fitt skolan kan ta sig i röven och pulla en get. Jag pallar inte jävla lärare som hatar mig mer än något annat. Som ringer hem till min mamma och överdriver. villket gör så att jag får ännu mer skit. Jävla lärare som är så jävla hårda på reglerna och vill att allt ska vara perfekt. Är det inte patetiskt att en lärare ska bli sur om man säger: Jag är fan bäst! Då ska han säga: blablabla, det är oförskämt att säga så inför folk blablabla. Men vafan, bara för att du har ett misslykat liv som lärare utan familj så ska jag väll inte bli straffad för det. Och jääääävla genomgångarna är såååå dryga. Jag pallar seriöst inte av det. Fuck it.

Killarna i skolan. En del av dem, fuck you. Tro inte att ni är något, gå inte runt och tro att ni är så jävla coola för ni är bara patetiska. Till en viss kille: Vad hände med bästa vänner? Du är en hel annan person. Jag vet vad som har hänt hemma hos dig, så jag kan förstå att det tar på dig, men vafan? Låt det inte gå ut över mig och behandla mig som skit!?

Kärleken, fuck den. Jag hatar exakt allt. Så fort man hittar en perfekt person så ska något fukka sig som att man bor förlångt bort, avundsjuka och vafan allt va nu. Jag orkar inte mer. Fast jag är sjukt kär just nu så kommer det också nog att sluta helt fel, som det brukar. INTE FÖR ATT JAG VILL DET! Jag menar, killen är sjukt underbar. Men det finns ingen tur i mitt liv och den som bestämmer har väll bestämt att kärlek är något jag får leva utan.

Jag vill bara ha ett normalt liv. En jävla svensson familj som är perfekt så att man får allt man pekar på och allting är perfekt. Kan man inte bara , födas om på nytt? I en normal familj. Det skulle varit underbart.

Men seriöst, varför leva när man inte har något alls att leva för?