Feliciaftw ♥

Hej bloggen... nu tänker jag skriva ut ordentligt. Vill ni inte läsa det, läs det inte. Tycker ni att jag bara är ute efter uppmärksamhet, läs det inte. Det är bara så. Jag måste skriva ut. Så...

Tänk att du sitter i en slags glasbur. Du kan se alla som går förbi, du hör vad alla pratar om och hör hur dom skrattar och är glada. Men dom människorna ser inte dig. Du sitter där, ensam. Du ser alla, men ingen ser dig. Du vill ut ur det trånga, ensamma utrymmet men du vet inte hur. I denna glasburen finns även dina tankar och all ångest du har inom dig. Tankarna for runder och dom negativa slår dig rakt upp i ansiktet. Du vill skrika efter hjälp och du vill komma ut. Men inget du gör hjälper. Hur mycket du skriker, verkar ingen höra. Ingen fattar, ingen bryr sig egentligen.

Det är på ett yngefär så jag känner mig. I alla fall en bra gämnförelse. Jag passar inte in någonstans, har ingenting att säga till om. Jag får sitta vid sidan om och lyssna. Lyssna på ljudet av andras lycka, se lyckan överallt jag går. Försöker jag göra något åt saken så blir folk sura för att dom varken förstår, eller accepterar hur jag känner. Istället för att försöka lösa det och kompensera ska dom bli arga och det gör inte saken bättre precis.

Folk har sagt till mig själv att jag inte verkar vara ledsen över allt shit som hänt i mitt liv. Men det ni ser varje dag är bara en slags teater, eller typ mask jag drar på mig innan jag lämnar rummet för att försöka intala mig själv att jag mår bra för att sedan sprida den lilla gjädje jag kan. Helt plötsligt får man onödiga och elaka kommentarer. Men vafan, mår man inte dåligt redan?

Vi kan göra en till liten gämnförelse. Tänk att du har något inom dig. Du har ingen aning vad. Det är något, som vill ut. Det är som en slags klump i din bröstkorg som trycker och trycker. Du vill bara skrika. Ta något och sticka in rakt in i bröstkorgen och få bort den där jävla ångestklumpen i bröstet. Hela huvudet dunkar och du vill få ett slut på det hela. Du har ansiktet i kudden och skriker allt du kan. Få ut all smärta, få ut all sorg. Bara för stunden. Men du vet att den kommer tillbaka...

Panikångest. Hjärtat klappar, börstsmärtor, stor känsla av att hjärtat kommer att stanna i vilken sekund som helst, overklighetskänslor, allting snurrar, svårt för att andas, det sticker till i tinningarna samtidigt som huvudet bankar sönder och känslan av att du kommer att bli galen. Kan det sluta hända med mig?



bye 4 now, vi ser när jag kommer tillbaka...