r.i.p morbror ♥
Idag är det 7 årsen du lämnade oss.
Du lämnade mig och framför allt min bror, som behövde dig mest.
Jag kommer ihåg dagen du försvann, även om jag fick reda på det dagen efter.
Det var Fredag och jag var på Fritids och målade i mitt målarblock med vår nya fritidsledare som alla älskade. Jag kommer inte ihåg hennes namn, men jag kommer ihåg att jag tyckte att hon var den bästa på att rita någonsin. Margareta kom in i rummet och sa: ''Felicia, det är telefon till dig'' Jag som bara var 7 år var ju jätteglad över att få telefon då ju. Jag gick igenom köket som man var tvungen när man skulle gå till telefonen. Den stod på en hylla längre upp så att margareta fick ta ner den till mig. Jag satte luren emot örat och sa: ''hej det är felicia!'' ljust och glatt. Jag hörde min mamma ledsen som sa att Nikita skulle hämta mig istället för henne. I bakgrunden hörde jag min moster Bella skrika och gråta. Jag undrade inte varför. Jag förstod ju inte så mycket.
Dagen efter så vaknade jag upp i soffan hemma, eftersom att jag somnade där på kvällen. Jag vaknade av att mamma störtade in i vardagsrummet och halvskrek: Fan! har jag bara denna bilden på honom! och bläddrade igenom fotoalbummen sen när jag och min bror va små. Hon grät. Jag hade sätt min mamma gråta innan, det hade jag. Men aldrig såhär mycket. Jag frågade vad som hade hänt. Hon sa: Han har gått bort. Mirzet har åkt till himelen nu. Då brast jag ut i gråt. Jag har heller aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Han var den som gjorde ljus i min dag. Den killen som var så sjukt glad 24/7, vad som än hände.
Sen gick jag in på mitt rum. När jag hade slutat gråta, så ritade jag en bild. På den stod det: Mirset. Ja, jag skrev fel. Jag hade ritat en blomma och en massa hjärtan i olika färger över hela bilden.
Vi alla saknar dig. Du var trots allt familjens mest älskade person. Du gjorde alltid så att folk fick ett leende på läpparna. Nu finns det ingen...
Idag i mitt hem, så är det tyst. Mina tårar kommer att spruta ut snart. Även om det var ett tagsen jag grät över det. Men jag saknar dig så himla mycket...
Boken är koranen på svenska. Den fick vi ärva av honom. & Min bild. Jag är ingen konstnär, men jag var en sjuåring som saknade sin morbror...
♥♥♥
Du lämnade mig och framför allt min bror, som behövde dig mest.
Jag kommer ihåg dagen du försvann, även om jag fick reda på det dagen efter.
Det var Fredag och jag var på Fritids och målade i mitt målarblock med vår nya fritidsledare som alla älskade. Jag kommer inte ihåg hennes namn, men jag kommer ihåg att jag tyckte att hon var den bästa på att rita någonsin. Margareta kom in i rummet och sa: ''Felicia, det är telefon till dig'' Jag som bara var 7 år var ju jätteglad över att få telefon då ju. Jag gick igenom köket som man var tvungen när man skulle gå till telefonen. Den stod på en hylla längre upp så att margareta fick ta ner den till mig. Jag satte luren emot örat och sa: ''hej det är felicia!'' ljust och glatt. Jag hörde min mamma ledsen som sa att Nikita skulle hämta mig istället för henne. I bakgrunden hörde jag min moster Bella skrika och gråta. Jag undrade inte varför. Jag förstod ju inte så mycket.
Dagen efter så vaknade jag upp i soffan hemma, eftersom att jag somnade där på kvällen. Jag vaknade av att mamma störtade in i vardagsrummet och halvskrek: Fan! har jag bara denna bilden på honom! och bläddrade igenom fotoalbummen sen när jag och min bror va små. Hon grät. Jag hade sätt min mamma gråta innan, det hade jag. Men aldrig såhär mycket. Jag frågade vad som hade hänt. Hon sa: Han har gått bort. Mirzet har åkt till himelen nu. Då brast jag ut i gråt. Jag har heller aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Han var den som gjorde ljus i min dag. Den killen som var så sjukt glad 24/7, vad som än hände.
Sen gick jag in på mitt rum. När jag hade slutat gråta, så ritade jag en bild. På den stod det: Mirset. Ja, jag skrev fel. Jag hade ritat en blomma och en massa hjärtan i olika färger över hela bilden.
Vi alla saknar dig. Du var trots allt familjens mest älskade person. Du gjorde alltid så att folk fick ett leende på läpparna. Nu finns det ingen...
Idag i mitt hem, så är det tyst. Mina tårar kommer att spruta ut snart. Även om det var ett tagsen jag grät över det. Men jag saknar dig så himla mycket...
Boken är koranen på svenska. Den fick vi ärva av honom. & Min bild. Jag är ingen konstnär, men jag var en sjuåring som saknade sin morbror...
♥♥♥
Kommentarer
Trackback
