Feliciaftw ♥

Jag är inte normal. Inte någon stans. Folk som träffar mig första gången antingen hatar, eller älskar mig. Finns ingenting där emellan. Ja, jag kan vara överspeedad ibland och ja, jag kan vara jobbig enligt vissa. Men det är sån jag är. Lev med det! Ska jag behöva ändra mig för att passa in? Ska inte jag kunna vara den jag är, den jag vill vara, för att folk tycker jag är konstig? Ska inte jag kunna få ha på mig vad jag vill, prata hur högt jag vill eller bete mig som jag vill utan att folk ska snacka skit om mig eller totalsnea det jag gör.

Dock är det inte bara mig detta händer. Folk går bakom ryggen på alla. Jag är heller ingen ängel. Jag har snackat om någon bakom deras rygg en del, även fast det är fel. Dock står jag för det jag säger och håller mig till mina åsikter. Jag orkar inte folk som är så otroligt falska. Jag är inte sån och jag vill inte vara det heller.

Jag blir så otroligt arg på vissa i min klass. Någon/några som snackar så jävla mycket skit och kollar så otroligt snett på mig för att jag kanske syns och hörs lite mer än vad de själva gör. Men och!? Jag kan förfan inte hjälpa att jag älskar att prata och vara social. Det är inte precis så att jag är en jävla bitch som är otrevlig och elak? Jag försöker ju vara så trevlig mot alla som jag kan, men ibland går det inte. Och jaaa.. jag har tabbat mig otroligt många gånger. JDet händer mig minst två gånger per dag att jag har sagt något om en person och så har den stått bakom/bredvid mig och hört vartenda ord och jag har ångrat det som in i. Men jag försöker vara så snäll jag kan, men det går inte att gå runt som en buddhist utan en enda ond tanke. Det fungerar inte så...

När jag tänkte mig detta inlägget så tänkte jag skriva om något heeeeeeeeeelt annat. Fast även ett ''talar-ut'' inlägg. Men det får bli såhär nu och så får det bli det andra nästa gång. Hehe, känner att det är helt fel.